vintersolsken

Sitter i soffan och andas ut efter en intensiv utomhusdag. Jag och lilla sonen har varit iväg och köpt blommor och jordgubbsplantor som vi planterat i krukor och på vår lilla lott. Både lunch, mellis och middag har intagits ute. Jag älskar när det är vår, och lagom varmt, och så där härligt ute att man helt enkelt inte vill gå in. Kan dock ha blivit en lite väl mycket känner jag nu i min kropp... Kanske inte skulle burit alla jordpåsarna men jag är så evinnerligt trött på allt som cancern fört med sig så idag struntade jag helt enkelt i värkande armar och lymfödem. Kommer säkert ångra mig bitter imorgon om jag vaknar med svullna armar, men men... Vi har också varit iväg på en liten semestertripp, tisdag-lördag, innehållande boende i husvagn, besök hos mina föräldrar, många långa promenader med min man (då mormor var barnvakt :)), hotellnatt, middag hos min vän A i Göteborg och besök på Liseberg. Mycket trevliga och roliga dagar. Önskar bara att stressen och ångesten kunde släppa sitt grepp om mig då de färgar min vardag med ett uppskruvat tempo och ingen ro att bara vara. I tisdags fick jag min sista herceptinbehandling och om drygt två veckor avslutas min lapatinbbehandling (som består av tre tabletter varje morgon). Jobbar just nu hårt på att lägga tankarna på cancer på hyllan ett tag och bara njuta av den stundande sommarn.

Kram!

I tisdags hade jag möte med min handläggare på FK, min chef och min kurator på Onkologen. Resultatet av mötet blev följande: Jag har bokat in en förmiddag per vecka då jag deltar i olika möten på jobbet, ex arbetsplatsträff, under maj och början av juni (innan rehabveckan). Utöver denna fm ska jag försöka åka ner till jobbet ytterligare en gång per vecka och luncha med någon kollega, eller vara med vid fikat etc. Efter rehabveckan på Masesgården kommer jag att ha "semester", dvs inga planerade besök på jobbet och den 6 augusti kör min arbetsträning igång. Jag kommer att börja arbetsträna 25% med siktet på att vara uppe i 50%- arbetsträning vid 3-månadersperiodens slut. Jag kommer vara helt sjukskriven till och med att arbetsträningen upphör. Efter det hoppas jag kunna arbeta 50%.

Det blir en lite senare start och en långsammare startsträcka än vad jag tänkt från början, men efter att vändit och vridit på alla aspekter så känns det som ett bra beslut.

Kram!

Idag fick jag besked att jag kom med på veckan i juni. Så den 9-14 juni blir det en veckas rehabilitering på Masesgården i Leksand. Ser framemot denna vecka mycket.

Just nu är det ganska många frågetecken som börjar rätas ut. Det känns skönt och jag känner viss lättnad då huvudet gått på högvarv sista veckorna. Det är skönt att rehab-veckan är spikad. Skönt att jag ska få min sista herceptinbehandling den 15 maj och tre veckor senare slutar jag med labatinibtabletter och förhoppningsvis kommer det dröja länge till (förhoppningsvis aldrig mer!) jag kommer behöva behandlas igen. Det är skönt att jag bestämt mig för att vänta med arbetsträningen till jag haft ett gemensamt möte med FK och min chef och att min kurator ska finns med som stöd för mig vid detta möte. Då landar vi förhoppningsvis i en planering som känns ok för mig och som funkar med arbetsplatsen och godkänns av försäkringskassan.  

Kram!

Nu är det bokat ett möte med min handläggare på FK, min chef och min kurator den 8 maj. Känns jättebra!!
Kram!

Jag har nått under min magiska gräns och hållit det i mer än en månad. Yes, yes, yes! Där har jag inte varit sedan innan min sista graviditet. Vad har jag gjort då?? Många långa promenader och sundare livstil på veckorna. Jag har bytt ut "kvällsgottet" mot bär eller frukt toppat med 1%-ig kesella, solrosfrön, pumpafrön och valnötter. Inga mackor till frukost på vardagarna, utan en tallrik havregrynsgröt eller naturell yoghurt med frukt/bär och fröer och nötter. Ökat på fiskintaget och grönsakerna och dragit ner på kolhydrater i form av pasta och potatis. Har inte känt särskilt många gånger att det varit jobbigt att lägga om matvanorna och på helgerna äter jag både godis, fika och glass och dricker ett eller ett par glas vin och en irish coffee då och då.

Hoppas jag kan hålla i det här! :)
Kram!

Blev inte så mycket klarare efter mötet med kuratorn idag. Hon gav mig lite fler infallsvinklar att tänka på. Kan man göra si eller så, måste kolla med fk eller med min chef eller med mig själv. Tror jag skulle behöva sätta mig tillsammans med kuratorn, fk och min chef och diskutera igenom min återgång i arbete. Kanske skulle försöka få till ett möte. Återkommer när jag vet lite mer...

Kram!

Den senaste veckan har jag grunnat mycket på hur jag ska återgå till "vardag", jobb etc och nu känner jag att jag nästan landat i ett beslut. Jag vill börja arbetsträna i maj, och inte för att jag känner press, utan just för att jag vill och känner mig redo. När jag resonerat med mig själv har jag kommit fram till att jag varit orolig för att gå på arbete direkt, men just arbetsträning är ju en form av att känna på arbetet utan att behöva ta ett stort ansvar och orkar jag inte kan jag ju alltid återgå till full sjukskrivning. Jag vill pröva, och självklart ska jag lyssna på kropp och själ. Sen tror jag fortfarande att jag vill åka iväg på en vecka rehab på Masesgården, men jag ska nog vänta till juni. Då hinner jag arbetsträna drygt en månad och efter rehabveckan planerar jag att börja jobba 25% men först börja med lite semester/föräldraledigt. Kan tänka mig att en sådan vecka drar igång en del känslomässigt och då får jag möjlighet att landa i det innan jag börjar arbeta på "riktigt". Imorgon ska jag få min näst sista herceptinbehandling och sedan ska jag träffa min kurator och diskutera alla turer som varit de senaste veckorna kring arbetsträning och rehab och för hoppningsvis ta ett beslut.


Tack Jeanette W att du gav mig lite perspektiv på samtalet.

Kram!

Det blanka bladet försvann ganska snabbt och tankarna har rusat sedan igår. Jag blev rejält omskakad av samtalet igår, men det kanske precis var vad som behövdes??

Funderar mycket på varför jag så gärna vill komma igång med arbete igen så fort som möjligt och mycket ligger nog i att jag vill känna mig som "vanligt". Jag vill inte ses som den cancersjuka. Jag vet att jag i samtalet med kvinnan igår sa att FK tycker si och så och att jag känner en press från dem att komma igång men det är ju inte helt sant. De har sagt att det som gäller är att jag ska arbetsträna på min arbetsplats och att jag bör orka 10 timmar i veckan annars har jag gått på jobb för snabbt. Det är ju en broms snarare än en gas som handläggaren på FK sätter på mig. Så pressen kommer nog snarare från mig själv än från omgivingen. Min önskan att komma tillbaka handlar nog till stor del om att jag känner mig utanför, att jag inte har någon given plats, att jag inte gör någon nytta. Jag vill också kunna säga till alla att nu mår jag bättre, att jag ska börja arbetsträna. Vill att människor kring mig ska bli glada och inte behöva känna oro. Vill ge min familj en vanlig tillvaro igen. Där vi inte behöver ta hänsyn till min sjukdom. Senast förra veckan satt vi på ett utvecklingssamtal med min stora son och hans lärare och efter att hon berättat om att han känns gladare och tryggare och mer med i gruppen så berättar jag att jag inte ska få några fler behandlingar nu och att jag är på väg till arbetet och då säger hon: "Där har vi det, där har vi det". Jaha, tänkte jag, eller så är det helt enkelt så att sonen hittat sin plats, lärt känna sina klasskamrater och trivs allt bättre. Kanske inte alls har med min sjukdom att göra, eller bara till viss del. Han har alltid varit försiktig och haft behov av att vara för sig själv. Vi har fått höra det från förskolan i alla år, långt innan jag blev sjuk. Men på någotvis kopplas allt till mig och min sjukdom. Vi oroar oss också för hur det påverkat barnen? Men vi kommer nog aldrig få något svar på det? Det är ju så här vårt liv ser ut och mina barn har levt med en cancersjuk mamma i större delen av sina liv. Jag tror dock inte att jag blir en bättre mamma av att jag stressart tillbaka till jobb, snarare kanske en tröttare. För visst kan man väl vara en stöttande och närvarande mamma även om man är sjuk i cancer???

Mitt behov av att vara duktig och göra rätt för mig visar sig nog också här. Jag kan ju gå ut och gå lång promenader, träffa vänner etc och då borde jag ju kunna jobba. Vill inte att andra ska se på mig som lat. Känner mig också frustrerarad över att jag inte kommer vidare, vänner vidarutbildar sig, avancerar på sin jobb och här står jag. Mer eller mindre sjukskriven i 3,5 år. Det var ju inte så här jag planerade min framtid. Ekonomin är usel. Efter ett års sjukskrivning försvann de extra 10% som jag fått från AFA och att leva på sjukpenning blir man inte rik av. Finns så mycket outtalade krav i samhället, men framförallt inom mig själv.

Jag vet inte om jag blivit något klokare, men jag avvaktar med att ta några beslut just nu. Får jag komma till Masesgården i maj kanske jag väntar med att börja arbetsträna till efter den veckan? Annars vet jag inte... Kan ju alltid bestämma med min chef att jag kommer ner till jobbet en- två gånger i veckan i samband med möten på arbetsplatsen, utbildningar etc, men att jag väntar med den rena arbetsträningen, då får jag ju i alla fall rutiner och tider att passa. Ja, jag vet inte??

Kram!

Idag har jag varit i kontakt med CTRF som meddelade att de beviljat mig en rehabvecka på Masesgården, men att de ännu inte fått svar från Masesgården om när jag kan komma dit då det är väldigt fullt under våren. Jag ringde upp den ansvariga för Mitt-i-livet-veckan på Masesgården och fick då kort berätta om mitt liv. Och hon bokstavligt talat studsade när jag berättade att jag planerar att börja arbetsträna i maj. Hon tyckte nog att det var en helt befängd tanke! Hon sa att efter tre cancer-operationer inom loppet av fyra år, varav den sista i februari, så kanske jag kunde börja fundera på att börja arbetsträna i november och att jag måste ta hänsyn till både den fysiska och psykiska hälsan. Hon menade att jag inte blir piggare av att arbeta, utan tröttare. Det fattar jag ju också, kände det tydligt efter gårdagen, då jag var på en samverkansdag på jobbet, men jag vill inte bara gå här, är så evinnerligt trött på att vara sjukskriven.

Det finns två Mitt i livet veckor i vår, en i maj och en i juni, och det var väldigt fullt på den i maj, men om inte annat kan jag nog få komma dit i juni. Hon skulle kolla upp det och återkomma så snart som möjligt, men efter vårt samtal kändes det som hon var rätt angelägen om att jag stannar upp och funderar lite över mitt liv. Tycker inte att jag gör annat än funderar, men det är väl så, vardagen tar över och viljan att vara frisk och att komma tillbaka driver på mig att börja jobba igen. Plus att jag känner press utifrån att min sjukskrivning tar slut i augusti och att jag vill inte att tiden bara ska gå. Men det är kanske så, jag kanske ska börja arbetsträna i augusti istället??? Just nu vet jag varken ut eller in. Kändes som jag hade en plan, men nu känner jag mig som ett blankt papper. Vad vill jag? Vad känner jag? Vad orkar jag? Var ska jag söka mina svar, finns inte så många på ett blankt papper... :(

Nu är det i stort sett klart att jag börjar arbetsträna på min ordinarie arbetsplats den 2 maj. Jag ska vara på jobbet 10 timmar per vecka fördelat på 3 dagar eller mer. Hade först en tanke om att jag kanske kunna vara på både min arbetsplats och i kyrkan i vårt samhälle då jag har en del restid till mitt jobb, men där sa försäkringskassan nej. Ska man tillbaka till en arbetsplats är det där man arbetstränar, punkt slut. Men däremot var de ju lite flexibla med hur timmarna skulle fördelas så jag behöver inte åka varje dag för att göra två timmar. Jag har också träffat min chef och vi gjort en plan för vad jag ska göra när jag arbetstränar vilket känns bra! Ska bli skönt att få lite rutiner och tider att passa i vardagen. :) Och då kanske jag kan få känslan av att gå på semester på riktigt i sommar. :)

I helgen var vi i Kolmården med mina föräldrar och mina två bröder med familjer. Det var en riktigt boost. Härligt att se att mina barn har en sådan positiv och avslappnad kontakt med min släkt trots att vi bor långt ifrån varandra och inte ses så ofta. Tack mamma för att du bjöd oss på denna resa!

Kram!

Idag har vi träffat läkaren och fått bra besked! Knölen i bröstet är ett micro fibrosarkom som var 11 mm stort och är låg malingt. Den har inget med bröstcancern att göra, utan är en cancer i bindvävnader om jag förstod rätt. Man har tagit bort det med stor marginal förutom längst ner så förhoppningsvis behöver man inte göra något mer. Ingen cytostatika, ingen strålning!! Det som kan bli är en mindre operation för att öka på marginalen något och skicktröntgen var sjätte månad under ca 2 års tid, men min läkare ska prata med en läkare som är specialist på sarkom och sedan återkomma till mig. Just nu känner jag bara lättnad över att jag inte behöver påbörja någon cytostatikabehandling!!! Jag kommer fortsätta få herceptin och lapatinib. Jag är sjukskriven till augusti, och planen är att jag ska börja arbetsträna. Nu ska jag bara ringa fk och få med dem på tåget. 

Kram! 

Det här är en av "biverkningarna" av att ha operarat bort lymfkörtlar. Svullna och värkande armar. Men jag försöker använda strumporna så mycket jag orkar och står ut.



Dags för dagens långpromenad, idag får jag sällskap av J. :)
Kram!

Efter att min man, i början av veckan, ringt min sköterska på onkologen så har vi äntligen fått lite "besked". Beskedet onkologen har fått är att analyssvaret ska komma senast i början av nästa vecka och jag har fått en tid hos min läkare på måndag. Oavsett om svaret kommit eller inte, så har jag i alla fall en läkartid och förhoppningsvis kan vi få lite mer klarhet om den närmaste framtiden och varför det tagit så lång tid att få analyssvaret.

Kram!

Solen skiner och jag är vid ganska gott mod trots allt. Inget svar på analysen har kommit, men både min sjuksköterska och kurator har pratat med min läkare. Förhoppningsvis ligger hon på hos patologerna. Men på måndag är det sju veckor sedan operationen. Det kan inte vara rimligt att det ska ta så lång tid... Eller?

När jag gick min promenad förut fick jag en stark känsla av tacksamhet. Tacksam över att jag fortfarande hänger i och mår så pass bra som jag gör. Tacksam över att jag kan gå en promenad och se citronfjärilar och påfågelögonfjärilar fladdra i solen. Tacksam över att jag har ork att lära mig nya saker så som att virka. Tacksam över livet!

I helgen hade jag och maken planerat bio och restaurangbesök och barnen skulle vara hos farmor o farfar, men det är osäkert om det blir något. Båda är förskylda och lilla killen hade feber i natt. Men om det inte blir bio och restaurang så blir det nog hämtmat och hyrfilm i alla fall. :)

Ha en fin helg
Kram!